V for Vendela

Nu kryper det i fingrarna på mig, och det gjorde det när jag startade upp blogspot-adressen också. Problemet var bara att blogspot och jag inte fick någon bra relation. Jag fattade nada.

Nu finns jag på vforvendela.webblogg.se och nåde er om ni klagar på layouten. I timmar har jag suttit och slitit mitt hår på grund av dessa html-koder. (Som jag nu faktiskt förstår, wihu!) Den är så fiin!

Anyhow. Nu är jag tillbaka på blogg-se. Den gamla vsb-historien ska jag printa ut och spara, sedan: 'radera blogg'. Linn hade en grym företagsidé som jag verkligen hoppas på att någon drar igång - trycka bloggar till böcker. Min blogg har ju varit som en dagbok och det känns ju lite trist att slänga bort allt.

Under de två senaste dagarna har vi spelat in under lugna omständigheter i Söderköping. En vacker om än dock lite Smultronstället-skadad småstad. Jag bara älskar att springa över alla små söta broar, känns som att vara med i Madicken (för ni vet väl att de filmerna spelades in där?). Mindre älskvärt är dock det hemska glassstället, jag fick fruktansvärda kemi A flash backs av alla rykande knallblå - extremt smaklösa - glassberg som folk beställer in. Kändes som att vara mitt i en lab, tillbaka till A77 och kolväte. Hua! Nu bär det av till Stockholm för två veckors inspelning bland tusentals japanska turister i gamla stan, sena nätter på F12 och frukostbuffé varje dag. Ska fatta mig kort hur jag känner inför för dessa två veckor: Välbehövlig paus från Nyköping. Jag planerar inte att ta med bloggen dit, så nu är det dags för moi att säga auf wiedersehen!

Sagt om Anna Wintour. Jag har helt snöat in mig på amerikanske Vogue....som är föregångare till magasinet Runway i filmen Devil Wears Prada. Jag bara måste komma ihåg att beställa hem den. nu. Det här håller inte, att jag hyr den titt som tätt för att sitta och pausa och snabbspola för att fnissa mig igenom de roligaste kommentarerna och de snyggaste outfitsen. Mmmmm scenen när hon springer runt på New Yorks gator i morgontrafiken och byter kappor var femte sekund, eller CHANEL-förvandlingen. Fullkomligt älskar kläderna i den här filmen.

 


Mina kollegor är lite äldre än mig, de flesta är 70-talister. De är väldigt roade över vår generation, som de kallar the mobile phone generation. Jag min lilla nöt som oftast springer runt med jobbmobil, privat mobil, statistpärmar och en kaffe, samtidigt som jag försöker kommunicera med regiassistenten i en walkiettalkie väcker många skratt. "Wendi" är deras egna superagent, alltid på språng alltid på gång, typ. Jag fick en helt underbar liten dator av pappa i helgen, inte större en min filofax. Det gjorde ju inte situationen bättre direkt, jag bara måste ju ha med den överallt. Internetuppkoppling vart jag än går för guds skull! Som Christian sa igårkväll; "Earlier women had lipsticks in their bags, now they're carrying around minicomputers!! Superagents, tsss"

De har kommit hem nu, la famillia. Och jag fick mycket fint, bodylotions och dofta gott-saker, samt en t-shirt som de tyckte passade bra, jag instämmer! Haha. Det tog mindre än två timmar, sen hade jag ju förstås lyckats spilla kaffe på den. Hallen är helt överbelamrad med påsar, jag rotade runt lite och fann många godsaker. Ost, konstböcker, vin i mängder (mkt gott, första flaskan provades igår), mandelskorpor från Toscana, choklad från, ja gissa tre gånger. Återseenden - I like!

I rent förberedningssyfte hyrde jag en bunt filmer förra helgen, (om jag känner mig ensam sätter jag på en film!!) vissa var bättre än andra. Här har ni mina tre favoriter. Jag vill verkligen påstå att jag lyckades pricka in tre filmer som passar perfekt i nischen "lättsam underhållning medan du är ensam hemma". NOT. Otroligt känslosamma filmer, vackra soundtrack, som berör och väcker en hel storm av känslor. Till slut känner man sig som en uppriven kärlekskrank 14-åring. Inte så bra kanske. Idag har jag myst runt och lyssnat på det här soundtracket, och jag vet inte om det var dramerna, jude laws karaktär eller vad, men jag har en så jäkla konstig känsla i magen. Saknad, for sure. Men problemet är att jag inte kan sätta fingret på vad det är jag saknar, eller vem.

Käraste vänner. Jag är så glad över att kunna meddela att jag idag är helt ledig. Jag är faktiskt ledig. På riktigt, inget förberedande inför morgondagen, inga telefonsamtal som måste göras. Visst, en bokföringskoll från gårdagen, but that's really nothing. Ni som känner mig rätt vet hur en riktig ledig dag spenderas. Okej. Test här - ska jag träna? Nej. Ska jag fixa ärenden? Nej. Rätt svar: Jag sov till halv 1, har inte tagit av mig morgonrocken än och planerar inte att göra det på evigheter. Och det absolut viktigaste - nu åker högen med nyinköpt underhållning fram, samt kaffe och glass. BON, ELLE, Plaza, DEMO, Lifestyle..5 kg tidningar. Åh jag är så lycklig!

Att ha mamma, pappa och syrran borta i Italien, brodern på läger och hunden i Småland, har gjort att en vecka nu har passerat i total tystnad. Tidigare var det här min värsta mardröm, tänk att bo själv. Men. Jag är nu fast övertygad om att jag kommer klara av att flytta. Efter att de första dagarnas panik (mörkt! måste släcka alla lamporna! ingen att säga godnatt till!) lagt sig så känns det nu som att en känsla av välbefinnande börjar att infinna sig. Höst 2009 känns helt plötsligt inte lika läskigt. Jag är sjukt taggad!

Jag som var så taggad. Nathalia och jag hade peppat till tusen. Men när vi såg filmen - man visste inte om man skulle skratta eller gråta - man skämtar inte om det här? Det gick lite föör långt. Jag är ett stooort fan av Borat, men nu känns det som att Sasha Baren Cohen blivit desperat i sökandet efter att chockera människor. Visst - vissa delar av filmen är otroligt roliga, den mest klockrena insatsen gör svensken Gustaf Hammarsten som spelar Brunos second assistent. Men det var aldrig så att man vek sig av skratt. Suck. Det enda rätta var att köpa tröstgodis på ICA. Sen gick vi till Tellus och käkade räkor. Besvikelsen låg som en tung dimma över oss hela kvällen.

1. Välja och vraka 2. Vad som sen hamnade hemma hos mig

Gissa om det var någon som gav ut ett tjut av lycka när hon fick reda på att det var dags för garderobsrensning för film 30 och 31? Kläder som ska bort bort, man får ta vad man vill. Jag hittade inte så mycket till mig själv, men jag vet en mamma och en pappa som kommer bli glada när de kommer hem från Italien. Det sjuka är att somliga plagg inte ens är använda..prislapparna kvar! Jag fick med mig en Marc O' Polo-jacka, en kavaj från Esprit och skjortor samt en finfin pull over i lammull från GANT, tre skjortor från Hugo Boss och en kjol från Boomerang. Julafton i Juli! Jippi!

1. Don Donna
2. Rizzo (killer heels! 11,5 cm. Jag blir 187 cm, haha)

Man kan aldrig få för många skor. Så länge man inte köper fel storlek "de kanske töjer sig", går hem med något från den där rea-lådan (som man sen aldrig använder) då kan man bara investera. Skor är ju tidlösa! Jag kommer ha samma storlek i decennier framöver - och hey - då behövs ju några par att variera sig med!

Okej, så här ligger det till. Den här branschen handlar till viss del om bra arbete, flit och tålamod. Men det är framförallt ett tricky socialt spel, där vinnarna åker upp och förlorarna ner. Det känns ibland som att man medverkar i en dokusåpa - man vet att allt man gör och säger iakttags, skvallras om, och kan användas emot en när som helst. Därför är det ganska löjligt  när de högsta hönsen under en avslutningsmiddag står och hyllar varandra och crewet, tackar för ett gott samarbete. När jag i själva verket vet att om chansen fanns, skulle många back-stabba varandra hårt. Men, that's the part of the game. Maten var i allafall mycket god (buffé med diverse delikatesser) och jag hade trevligt med de arbetskamrater som jag litar på och tycker om.  Lagom efter middagen gick ju förstås min kamera in i väggen och beslöt sig för att enbart ta suddiga bilder. Mitt sinne var också ganska suddigt, öppen bar är faaaaarligt.

Idag filmade vi de sista scenerna till  filmen "Sommer der Gefühle". Jag har med andra ordmöverlevt ännu en månad med tyskarna!! Det enda rätta var ju att ge sig själv en liten belöning för den fantastiska prestationen. Så jag gick till Rizzo och kom ut med ett stooort leeende på läpparna. Ni får se bilder imorrn, nu ska jag kasta mig in i duschen, för om 25 minuter börjar vår avslutningsfest, det så kallade wrap-partyt. Imorgon: Hemfärd till Nyköping.

Efter en god middag och MJ-upplevelsen fick vi oss en sjukt bra avslutning på Utecompagniet, som på onsdagar drivs av Mikaela Forni (snygg!), Ida Rislöw (snyggast!) Signe Siemensen (inte där vad jag såg) Många Mojitos! Mycket skratt! Blondinbella var där med några kompisar bordet bredvid vårt. Och tro mig, vad ni än har för åsikter om denna enligt mig väldigt produktiva och driftiga tjejen - utifrån det samtalet vi hade är min spontana intryck att hon är en trevlig och gullig tjej. Det bästa med Sthlm, det är solklart - alla människor man träffar! David på bilden, störtskön MQ-kille som inte tvekade att strippa offentligt. Haha fun fun. Nu blir det bio! Cheerio old chaps.

Igårkväll. 23.30.  Det samlas människor, det hörs lite musik från någonstans, går inte att placera. Då börjar den bästa showen ever - en kille börjar lite smått dansa till beat it, för att joinas av Jennie och alla andra medlermmar i BOUNCE. Snacka om att jag var i himlen! Efter fler och fler takter "sprids" dansen och människor som man trodde var förbipasserande joinar också. Till slut stod man mitt i en dansföreställning av säkert 300 personer.Så coolt!  En mörk himmel, regnet öser ner och alla jublar. Galet effektfullt. Michael Jackson kunde inte fått en bättre tribute! Det visade sig att de tydligen varit på Sergels torg och Centralstationen också, grym idé!